När vi har snackat Tom Cruise de senaste åren har det handlat om hans hysteriska utbrott och hans galna ögon när han pratar om hur scientologikyrkan förändrat hans liv och kommer att förändra våra liv också, om vi inte passar oss.
De senaste filmerna har varit så där och gått si så där. Nu är han där han vill vara igen: etta.
Liten påminnelse: på 1990-talet utsågs Tom Cruise ständigt till en av världens snyggaste människor och en av världens sexigaste filmstjärnor. Sedan blev han viktigaste filmstjärnan och till sist världens mäktigaste kändis.
20 år efter genombrottet som flygaren i ”Top gun” var Tom Cruise verkligen en ”top gun”.
Och när man har nått toppen kan det, som bekant, bara gå åt ett håll.
Somliga påstår att raset började när Tom Cruise i ett okontrollerat utbrott i Oprah Winfreys tv-show hoppade upp och ned i soffan, gick ned på knä, knöt näven i segergester och uppträdde som om han hade tappat en skruv mellan dynorna.
Andra menar att det var när han hos David Letterman berättade om hur han flög ett plan och stängde av syret för en passagerare. Tom Cruise drabbades i tv-soffan av en skrattpsykos som först var rolig men efter några minuter blev otäck.
Ytterligare en teori handlar om att populariteten dalade tack var de nippriga filmer från Scientologkyrkan som började cirkulera på webben. Han sågade också skådespelarkollegan Brooke Shields och de antidepressiva läkemedel som hjälpte henne ur en förlossningsdepression, och föreslog, som en god scientolog, att hon skulle äta vitaminer i stället. Allt fler skakade på huvudet.
En enkätundersökning publicerad av USA Today visade att Tom Cruise tappat enormt i popularitet och chefer på filmbolaget Paramount kritiserade filmstjärnans uppträdande och sa upp kontraktet. Det var dags att själv börja käka vitaminer.
Tom Cruise blev ett skämt, samtidigt som han skrämde oss. Han skrämde dock inte mig när vi träffades på ett hotellrum i Hamburg 1986. ”Top gun” hade inte haft svensk biopremiär och det gick att åka till Hamburg och träffa Tom Cruise ensam en timme. Han var 23 år, och såg ut som han gör i dag, fast med fulare kläder: randiga bomullsbyxor och vit kavaj. Själv hade jag hår långt ned på axlarna och om jag inte missminner mig en turkos bomullskavaj. Det var alltså 1980-tal.
Tom Cruise var verkligen sympatisk. Han såg mig rakt in i ögonen och berättade att det var viktigt för honom att ”Top gun” inte vältrade sig i patriotism. Han var en 23-åring som sa att han levde sin dröm. Hur fantastiskt det var att få flyga överljudsplan.
Många år senare läste jag en träffande beskrivning som skådespelaren Christian Bale gjorde av Tom Cruise: han har den här oerhört intensiva vänligheten med ingenting bakom ögonen. Bale använde sig av det tomma uttrycket när han spelade seriemördaren Patrick Bateman i ”American psycho”.
Nu är det färdigdissat. ”Mission impossible” får mig att bita på naglarna, även om jag precis som den brittiske pratshowvärden Jonathan Ross tycker att Tom Cruise seglar under falsk flagg. Han klarar ju alla uppdrag. Då är de väl inte OMÖJLIGA!
”Mission very very hard” eller ”Pretty tricky mission” borde det vara. När ”Mission impossible” gick som tv-serie i Sverige 1966-1973 var det någon rättrådig på statstelevisionen som tog fasta på detta och döpte om serien till ”På farligt uppdrag”. Rätt ska vara rätt.
[Publicerad i Expressen Söndag 29 januari 2012]