Min granne Janne på landet älskar sin gräsklipparrobot. Han har inte sagt det, men jag ser det i hans ögon. Den glider omkring som en platt hund på gräsmattan om somrarna och smyger sedan bort till ett hörn och laddar. Ända tills blixten slog ned och brände kretsarna.
Ibland kan vi alla känna oss som robotar. Jag gör saker automatiskt, utan att tänka på det. Som att ta soppåsen i handen och sedan upptäcka att jag går och bär den lite för länge, lite för långt bort från hemmet. Som att parkera bilen på ett våningsplan utan att notera vilket och sedan inte hitta den.
Men detta ”robotbeteende” är i själva verket högst mänskligt. En robot skulle aldrig glömma var hon har parkerat bilen. Aldrig bära soporna till jobbet. Om inte någon har programmerat den felaktigt. Robotar gör inte fel. Det är mänskligt att fela.
Även om både industrins robotar och våra hushållsrobotar blir smartare och smartare är hushållsrobotarna i dramaserien ”Äkta människor” fortfarande en fantasi. Robotar som ser ut som människor, går som människor och iförda förkläden gör lasagne som människor kommer jag tack och lov aldrig att få uppleva.
Men som etiskt problem i konsten fungerar de. Kan vi bli förälskade i en robot som är lik en människa och inte har några mänskliga brister?
I ”Äkta människor” ser robotarna ut som sminkade skådespelare med stora linser och pastellfärgade kläder. Jag har sett de första avsnitten, men är skeptisk: lite för långsamt tempo och för ojämna skådespelarprestationer.
Fast jag hoppas verkligen att Mimi/Anita (spelad av Lisette Pagler) ska få återförenas med sin kärlek Leo (Andreas Wilson).
I film och litteratur med robottema byggs som regel in ett hot: att de ska ta över. Vi bygger fruktansvärt kloka robotar som vänder sig mot oss. Något går snett. Eller som i ”Matrix”: maskinerna tar över och använder oss som batterier.
Robotpopen, däremot, handlar sällan om domedagen. Många sjunger att de känner sig som en robot, och med hjälpmedlet autotune får många av dagens hitar per automatik robotkänsla.
Men vid sidan av moderna robotpopfavoriter som Aleks ”Robot”, Robyns ”Fembot”, Weezers ”I’m a robot”, Röyksopps ”The Girl and the Robot” och givetvis Kraftwerks klassiker ”We are robots” är det en humoristisk bagatell som är mest relevant.
Flight of the Conchords ”Robots” (ibland kallad ”The humans are dead”) beskriver effektivt vår rädsla för att bli överlistade. Den sjungs av robotar som tagit över, och ni kan ha sett den i tv eller på ”Youtube”. Bret McKenzie and Jemaine Clement i hemmagjorda robotkostymer: ”The humans are dead (I noticed they’re dead) We used poisonous gases, (With traces of lead) And we poisoned their asses. (Actually, their lungs)”.
I ”Äkta människor” säger någon att ”hubotar” inte kan skada människor. Fast huboten Niska, spelad av Eva Röse, är rena mödarmaskinen.
Jag känner ingen skräck för att grannens gräsklipparrobot ska döda alla i byn.
Men jag kan påminna om att redan 1979 dödades en människa av en robot i Fords bilfabrik i Flat Rock, Michigan, USA. Det var INTE starten på ett robotuppror, bara en tragisk olycka.
[Publicerad i Expressen Söndag 12 februari 2012]