Lördag kväll. Jag viker upp kragen på rocken och huttrar och tänker att om man säger till folk att man söker efter melodifestivalens innersta väsen tror de väl att man inte är riktigt klok. Bäst att låta bli.
Jag har sett så många schlagertävlingar från insidan. Hört Tommy Nilsson fria på en efterfest i Lausanne. Grälat med Bert Karlsson om allt möjligt. Hittat Siw Malmkvists läsglasögon på en scen och återlämnat dem. Fått en kram av Carola i Rom.
Numera studerar jag enbart på håll. Det är komplicerat att hitta lusten att titta mer än sporadiskt. Kanske för att det svämmar över av auditions i tv… och för att sex veckor är en lång tid.
Denna helg avgjordes det. Jag hävdar att rätt låt alltid vinner. Vi har den schlager vi förtjänar. Att vi numera använder oss av internationella jurygrupper för att hitta det som passar bäst i den internationella finalen är en smula fuskigt, och definitivt ett bevis på dåligt självförtroende.
Inte så konstigt kanske. Eftersom vi med Anna Bergendahls ”This is my life” för två år sedan inte ens tog oss till final, utan hamnade på plats 26, den lägsta någonsin för ett svenskt bidrag. De tre åren innan hade vi placeringarna 18, 18 och 21. Tillsammans med 26:e platsen är det en svårslagen rad av fiaskon för Sverige, som förr i världen prenumererade på topplaceringar.
Jag vet att ni har undrat varför Christer Björkman har fått sitta kvar som tävlingsproducent så länge, när det har gått så erbarmligt dåligt för Sverige. Och varför han inte har avgått självmant?
Min teori är att Christer Björkman hade ett mål. Han fick jobba hårt för det. Han var nära många gånger. Till sist lyckades han, och då kunde han kliva av som lagledare. Han är nu exekutiv någonting.
Det är egentligen självklart: han var tvungen att radera sitt eget sämsta resultat. När Christer Björkman för två decennier sedan tävlade för Sverige med Niklas Strömstedts känsliga ballad ”I morgon är en annan dag” slutade det med en katastrof. Han blev näst sist. Plats 22. Året innan vann Carola hela alltet, och det gjorde fallet ännu tyngre. En så låg placering som 22 hade Sverige aldrig tidigare haft.
Det bottenrekordet slogs inte förrän 2010, trots många lovvärda försök de senaste åren av Martin Stenmarck, The Ark, Charlotte Perrelli och Malena Ernman, effektivt och artigt eskorterade av tävlingsproducenten Christer Björkman.
Egentligen vill vi vinna. Vi vill se en Carola jublande sträcka armarna mot skyn. Vi vill att tv-tittare och schlagerfans i Grekland, Norge och Azerbajdzjan ska tänka att de där svenskarna, de kan skriva en riktig hit.
För det kan vi. Fråga Max Martin, Red One, Shellback, Teddy Sky, The Chef, Alexander Kronlund, Klas Åhlund, Kinnda Hamid, Achraf ”Aj Junior” Janussi och allt vad de heter, de svenska kompositörerna som det senaste året haft internationella succéer. Med stjärnor som Lady Gaga, Pink, Katy Perry, Kanye West, Jennifer Lopez, Britney Spears och Kesha.
Melodifestivalens innersta väsen är kanske just detta. Det spelar inte någon roll hur det går. Vi vet ändå att vi är bäst.
[Publicerad i Expressen Söndag den 11 mars 2012]