I baksätet på en taxi i Stockholm hittade jag häromveckan en spelmarker värd hundra kronor. Jag gav den till taxichauffören som dricks, eftersom jag aldrig besöker kasinot och det visade sig att chauffören ibland gör det.
Först ska jag poängtera att jag aldrig ger dricks, eftersom det i grunden är ett ovärdigt system och dessutom avskaffat i Sverige sedan länge. Detta var ett undantag. En ingivelse. Bättre än att låta den ligga.
Sedan kan konstateras att jag inte är någon spelare. Antalet skrapningar av trisslotter ligger under ett dussin, tror jag, och de flesta lotter har jag fått som gåva av något slag. Ibland sätter jag en slant på att mitt favoritlag i ishockey, Skellefteå AIK, ska ta en seger. Det handlar mest om att förhöja spänningen och njutningen på sportupplevelsen. Några drömmar om stora, livsförändrande vinster har jag aldrig haft.
Ganska många har ändå den förhoppningen. Var sjunde svensk enligt en Sifoundersökning, som Svenska spel beställt. Var sjunde har en dröm om att vinna stora pengar. De flesta förlorar pengar. Några förlorar mer än så. Jobbet, familjen, respekten, livet…
Det kan vara något socialt fel på mig, eftersom jag inte ens kan glädjas med den där människan som skrapar fram två miljoner i TV4:s morgonprogram. Min tanke: nu börjar striden om pengarna. Hur mycket ska dottern få? Blir det äldre paret osams om vad de ska använda stålarna till? Tar de slut på en gång? Han där ser ut som att han kommer att supa upp hela skiten på ett halvår.
Min skepsis till hela lotteriidén kan bygga på en enda dålig erfarenhet. Som medlem i konstföreningen vid tidningen Norra Västerbotten under många år vann jag aldrig någonting i det årliga konstlotteriet. Vi var inte ens särskilt många medlemmar, men det var ändå som förgjort. Inte ens en liten akvarell av någon lokal konstnär hamnade på min vägg.
När det efter många års nitlottande anordnades en speciell dragning för oss som aldrig vunnit kom äntligen en vinst min väg. Det var det absolut sista priset, det som var värt minst i detta sorgespel, och det var en vas i lera föreställande en oknäppt jeansgylf. Min besvikelse var stor. Mina tårar fyllde vasen till brädden.
Under en tid försökte jag se konstverket som en hyllning till Rolling Stones och omslaget till albumet ”Sticky fingers”. Men det kändes som ett bedrägeri. Några år senare såldes vasen på en loppmarknad för en tia. Jag väntar nu bara att den ska dyka upp i något auktionsprogram. Säljas för en miljon.
Denna traumatiska upplevelse har färgat min syn på lotterier. Jag är ändå glad. Jag behöver inte lotterier, de behöver mig. För många människor står och klickar bort lönen framför en spelautomat på en bar eller vid något onlinespel på datorn. Läs en bok i stället.
Å andra sidan är hela livet ett lotteri. Vem som blir dina föräldrar. Vilken del av världen du föds i. I vilka kvarter du växer upp. Vilka skolor du får gå. Vilka sjukdomsgener du bär på. Vem av jordens sju miljarder människor du kommer att träffa här i livet. Allt kan hända, men precis som i Postkodlotteriet och vid Jack Vegas-maskinerna finns många förlorare. De stora vinnarna är de som äger maskineriet.
[Publicerad i Expressen SÖNDAG 4 mars 2012]