När jag var 15 bodde jag en sommar på Mansdala sjukhem i Skåne. Jag var inte sjuk, inte så mycket i alla fall, inte mer än en vanlig pubertet kan orsaka. Min mamma arbetade som kokerska på sjukhemmet, vi två bodde i en personalbostad intill och jag var ledig och cyklade när det var soligt om dagarna några kilometer till utomhusbadet i Vä.
På nätterna hörde jag röster. Människor som jämrade sig och skrek. Först trodde jag att det var i mitt huvud, att mammas och pappas skilsmässa och den oförklarliga flytten från Västerbotten till Skåne hade förvridit mitt psyke. Men mamma berättade att det var de gamla som var intagna på sjukhemmet som kved. De som hade ångest. Kanske låg de redan då i blöjor som bedömts väga för lite för att bytas.
Även om Mansdala är en gammal gård – och säkert skulle platsa i något av de många spökkoncept som vi kan se i tv – trodde jag aldrig att det var onda andar jag hörde.
Jag tänker en del på Mansdala sjukhem när jag ser den enhälligt hyllade ”Spöksonaten” av August Strindberg på Dramaten i Stockholm. Scenrummet är en blandning av instängd våning på Östermalm och murrigt äldreboende, och här möter vi både levande, döda och halvdöda.
Jag tror inte på spöken. Jag tror inte heller på att var femte svensk tror på spöken, vilket Sifo påstår. Däremot är jag övertygad om att väldigt många VILL tro att de döda kan höra av sig. Ännu fler tror på ett liv efter detta, och tror man på det kan man väl också inbilla sig att det finns kommunikation mellan livet före döden och livet efter.
Jag tror så lite på spöken att när min äldre bror Roger skulle skrämma mig när vi sov över hos tant Betty i Skelleftehamn på 1960-talet visste han att spöktricket var lönlöst. Det behövdes något mer handfast och logiskt för att skrämma den lille. Alltså sa han att om det kom inbrottstjuvar skulle de – eftersom jag sov närmast ytterdörren – slå ihjäl mig först. Det gjorde mig rädd, till storebrors förtjusning. En yxa i huvudet är skrämmande. En röst i väggen är skrattretande.
Det vilar något ytterst komiskt över rädslan för spöken. De uppspärrade ögonen hos vanliga människor i tv-serier som ”Det okända”. Linda Thelenius (före detta Rosing) som plutar med munnen och säger att en lampa tänds och släcks. Ring din elleverantör, säger jag. Nä, Linda ringer ett ”medium”. En kvinna känner närvaron av gestalter och hör knackningar i väggarna. Ring skadedjursbekämpningen, säger jag.
När vi köpte vårt sommarställe i Roslagen sa grannarna i byn att det spökade. Ibland lyste det på vinden när vi inte var där, påstod de. Vinden var oinredd och ganska läbbig, särskilt eftersom den saknade el och när våra vänners barn kräktes mitt i natten var det svårt att se var man skulle gå.
I vårt sovrum i stan hör jag ibland ett svagt kvidande i en hög tonart. Det visade sig vara en ny pump som installerats rakt under oss, på ett stengolv i källaren, utan ljuddämpning eller gummipackning. Tidigt på morgnarna hör jag ett gnissel som av kedjor ibland strax innan klockan ringer. Men jag har lärt mig att det bara är kedjorna i hissen som behöver smörjas.
Nej, jag tror inte på spöken. Människans hjärna och dess förmåga att associera och föreställa sig och skapa fantasier spelar oss spratt ibland. Ockultismen är den fattiges religion. Ett desperat rop från den som inte vill acceptera att det enda sättet för oss att leva vidare är i andra människors minnen.
Men jag tänker på dem ibland. De frånvarande.
[Publicerad i Expressen Söndag 26 februari 2012]